Ett hem för bestående goda gärningar.

Namnet kommer från al-baqiyat as-salihat, de bestående goda gärningarna. Det är ingen slogan vi valde och sedan motiverade. Det är själva argumentet, och det enklaste sättet att förklara vad den här föreningen är till för är helt enkelt att förklara dess eget namn.

En brunn är sadaqah jariyah tills grundvattnet sjunker. En moské är sadaqah jariyah tills taket ger vika. Kod är sadaqah jariyah som blir billigare att driva för varje år och når nästa person gratis. Buruja lär någon att be klockan två på natten i Tallinn, och lär sedan någon annan i Toronto tio minuter senare, utan extra kostnad.

Det är det vi bygger, och det är det dina pengar håller vid liv.

Barakah är ordet för det: gudomlig godhet fäst vid en sak, så att lite av den räcker längre än den har någon rätt att göra. En brunn grävd en gång vattnar en by i ett sekel.

Det ändrar vad vi mäter. Hets frågar hur snabbt en sak kan växa. Vi frågar hur länge den kan hålla, och hur många den når efter att vi har slutat ägna den uppmärksamhet.

• Vi ger bort alltihop, permanent. Inte gratis medan vi växer. Gratis som konstruktion. Det stänger dörren till varje affärsmodell vi annars kunde ha haft, vilket är precis poängen.
• Vi planterar mer än vi tillkännager. Det finns ingen färdplan här, för en färdplan är ett löfte om datum. Det finns Listan: luckor vi kan se och ännu inte kan fylla. När någon bär en av dem bygger vi den, och den förblir gratis.
• Ingenting här ska behöva oss. Vilket som helst av de här projekten skulle kunna läggas ner utan att föreningen påverkas. Det är medvetet. Arbete som hänger på en enda person är inte sadaqah jariyah. Det är en hobby med goda avsikter.

Avsikten står på den här sidan. Efterlevnaden står på sidan om öppenhet, där vi skriver ner vad vi inte kommer att göra.

För tanken att barakah är något man kan bygga en kultur kring, snarare än något som bara händer en, står vi i skuld till Mohammed Faris, The Barakah Effect.

Rafi Mohammad skriver koden och det mesta av orden.

Född i Indien, bor i Tallinn. Han bygger mjukvara för sitt levebröd, genom sitt eget företag i Estland, och det mesta han har levererat har ingenting med det här att göra.

Baqiyah är det han gör för ingenting. Ingen lön, inga fakturor, inget kunduppdrag som rör det. Han sitter i styrelsen för att någon måste skriva under papperen.

Farhan Mohamed Ali är medgrundare, bosatt i Sverige.

Anonym insamling är något man med rätta kan vara misstänksam mot. Om du vill veta vem det är som frågar, så är det de.

Minbar, Buruja och Salattid är inte poängen, och inget av dem är skälet till att den här föreningen finns. De är vad den har gjort hittills. Om något av dem någon gång läggs ner påverkas inte Baqiyah, och det sjunde projektet behöver ingen omprofilering.

Det som går genom alla tre är mindre och mer specifikt än en visionsformulering. Var och en levererar in i en kalender som personen redan öppnar. Buruja lägger en vers där. Salattid lägger bönetiderna där. Minbar lägger fredagen där.

Ingen vinst delas ut till någon medlem. Kostnaderna, hållningen till zakat, och listan över saker vi inte kommer att göra finns på sidan om öppenhet.